sowighana.blogg.se

Till väskorna då! 

Vi började från dag 1 eftersom vi inte hade så mycket tid och roligt nog så var/är det många som vill ha väskor. 

Det tog längre tid att hitta en sömerska än vad vi räknat med. Dom som jobbar på barnhemmet visst vad vi skulle göra innan så de hade varit i kontakt med några som de bjöd över när vi kom. Det är ju bara det att i Ghana går man inte efter klockan direkt så vi fick ju vänta och vänta. Det visade sig också att ingen av dem var från byn. Dyra var dom också. Som turist eller Obroni (som man blir kallad precis överallt, ett uttryck för vita människor) blri man gärna lurad på pengar, dom tar över dubbla priser. Vi insåg efter ett par vändor på marknader att vi inte skulle lyckas få bra priser på mängden tyg som vi behövde, också att blixtlås och foder osv skulle bli väldigt svårt att få tag på då man måste ha kontakt med större fabriker. Allt blev dyrare än vi räknat med också eftersom väskorna i allämnhet endast görs på stuvbitar eller återanvända delar av tyg. Detta skulle inte funka denna gång eftersom vi ville ha så stort antal väskor. I byn fanns en kvinna som sålde tyger som skulle ge oss ok priser på själva tyget men hade inte det andra vi behövde. Jag fick heller ingen bra känsla med henne och gillade inte hennes tyger så mycket. Så efter två dagar var vi på ruta 1 och den svenska stressen såg för varje timme som gick hur vi fick med oss en väska mindre hem. Vi gick runt själva för att leta sömerskor som kunde sy, sjäva gick vi för att slippa vänta på Atta som skulle hjälpa oss att tolka och då tänkte vi att vi kan spara in en ljus dag. Ingen av de som vi träffade ville ta på sig uppdraget, dels var det för mycket att göra, dels för avancerat sa dom samt det fanns inte obegränsat med sömerskor i området. Dag 3 hade gått. Men så fick vi reda på att det fanns en kvinna som bodde långt upp i byn som skulle vara duktig på att sy, vi fick vänta på att Atta skulle bli kvar och gå i afrikans takt upp genom byn för att träffa henne. Vi fick sitta på varsinna stolar i över 2 timmar medan Atta översatte exakt vad det var vi ville och hon såg inte allt för överlycklig ut, snarare bekymrad över antalet vi ville ha. Det var inga dollartecken på hennes ögonlock, utan hon gestikulerade att det skulle bli svettigt. Hennes mamma satt i bakgrunden (mycket stor afrikans lady) och skrek något då och då. Ingrid var less på att sitta efter 15 minuter. Jag svettades så att dom frågade om jag mådde bra (jäkla malaria mediciner, där satt jag likblek och svettigast). Dom räknade hit och dit. Ingrid flikade in då och då men jag är inte säker på att dom räknade på samma summor alltid. Jag försökte inte räkna alls utan ville bara få fakta, exakt hur mycket skulle det kosta och vad skulle hon ha för att göra det. När mörkret la sig över byn så satt vi kvar, det sov en hund med skabb under min stol. 

 

Vi hade kommit så pass långt att vi förtog att hon skulle sy, för en summa vi hade råd med. Hon skulle börja med 50 väskor. Hon skulle fixa material från en kontakt via en fabrik i Accra. Resten skulle vi lösa imorgon kväll.. Det kan bli ett annat inlägg :)

 

Här är Millicent hon är gift och har barn, dom bor med hennes mamma uppe i byn.