"Obroni give me your money"
Väskprojektet har gått framåt. Vi har förhandlat africanstyle idag. Sömerskan bor på en lerväg med utsikt över plåtskjul, avlägset ser man palmer. På verandan har hon världens minsta katt, jag menar det världens minsta skrälle är det. Och en hund med skabb. Att förhandla africanstyle går till så att man sitter på en stol i flera timmar medan det pågår en blandad form av vild diskussion på ett språk där coco betyder röd inte dum. Efter ett anlat timmar har man typ kommit fram till något, man har försökt hänga med i snacket och inflikat lite då och då men..
Bakom sömerkan sitter hennes mamma, stor afrikans kvinna och vill ha ett prd med i leken då och då. Hur som fick vi gå tillbaka på kvällen med Atta som tolkade. Det blev ännu en diskussion och någon form av kalkylering. Vi ger henne pengar till material och resa till Accra för att få ner kostnaderna.
Idag har Atta fått hjälpa oss mycket, omkoppla fläkten 5 gånger. Inte för att vi har haft mycket el, hoppas vi har det imorgon vill ha gröt till frukost! Han sa iaf att han var en smula imponerad över att jag lyckats pruta så bra på sömerskorna som har varit här. Han tyckte dom var alldelses för dyra och det tyckte jag också och då prutatde jag ändå ner till hälften. Han sa till mig idag att som vit blir man lätt luras. Han skämtade också när vi på vägen hem gick förbi böneutropet som via radio hörs över byn. Jag frågade vad det handlade om och han sa att det var att man skulle vara en bra person, ha många vänner och inte luras. En sida av Ghana han inte tyckte vi sett så mycket av, än så länge.
I Swedru köpte jag en snickers, var inte så gott som det låter (äta smält snickers i hetta) men jag hade one i skallen innan jag åt den, det är svårt att få i sig näring här. Både med tanke på light off, brist på kylskåp och brist på tid. Man är heller inte speciellt hungrig. Barnen här ser däremot hungriga ut. Dom står utanför och passar när eller om man äter. Dom ropar "Maddame Sophie please". Det är inte så kul.
Min pannlampa som jag fick av Daniel i julklapp är en sensation här. Sömerskan tog en titt på den och ja "Snygg lampa, ge mig den". Atta ville också ha den. Den är ju häftig och har många funktioner. Det är ovant att folk inte frågar så snällt utan väldigt rätt på. Han fick iaf låna den på vägen hem och stajlade ner för den mörka vägen. Kan ni fatta hur det är att sitta på en stol i 2 timmar i tolatmörker och lysa med en pannlampa till den som man ska "göra affärer med"? Under stolen man sitter på ligger en hund med skabb, så mycket skabb att man är rädd att andas, när jag rör mig morrar den. I luften är det flygmyreattack! Men det tycks ju bara jag märka som sitter med munnen stängd hårt mestadels. Vad som sägs i diskussionen har man typ ingen aning om, jag får korta sammanfattningar på knagglig engelska ibland och nickar lite då och då. Det jag tänker på är- hur ska jag kunna förmedla detta..?
Idag har vi också varit med Nobel till kliniken, han hade ramlat och bitit dig i tungan. Han var rädd men lugn hela tiden.
Jacob räddade mig från flygmyror.
Raphael är här för att hans mamma bodde här och när han föddes stack hans pappa och i mammans nya familj är han inte välkommen. Han är jätteduktig på att dansa. Barnen vill att man bär dom hela tiden, dom vill klättra och klänga och var ai ditt ansikte så mycket att det blir jobbigt. Det ger mig också bacillskärck. Här just nu är jag mitt i allt, när jag kommer hem och smälter allt kommer det vara många stunder och minnen som jag måste sätta mig i ett hörn och fundera över. Livets orättvisor mot alla dessa barn.
I natt var det storm, det märkte jag knappt för jag sover med öronproppar. Det är lite storm nu också. Jag får passa på att njuta för det är som att spela en såndär CD med djungelljud för att kunna sova bättre, fast på jättehög volym alldeles i rummet och utanför. Det ekar fast jag spelar ipod. Fläkten blåser på myggnätet. Jag hoppas jag slipper magsjuka så ska nog detta gå. Här är det stora stunder av frustation, men också av kul och glädje. Som när jag spelade vollyboll över tvätträcker med massa barn idag med en gammal nalle. Det är tragiskt och kul på samma gång. Alla vill ha plåster, plåster. Alla vill att man bryr sig bara lite liiiite om just dom. Ser dom lite, möter du någons blick får du ett stort smil tillbaka. Jag håller på att somna, pluggar i öronpropparna. Ny dag imorgon- självständighetsdagen. Då ska det marcheras och vi ska träffa sömerskan klockan 5 african-time :)
GOD NATT"
Ingrid och Nobel på väg hem från kliniken
Raphael längst ut, han som bor på barnhemmet för att han inte är välkommen i sin nya familj. Här var vi på fotboll.
Kommentarer
Trackback